I onsdags kom då dagen som jag bävat för, jag var till kuratorn och då kom dagen jag bävat för sedan jag började gå till kuratorn, det sista besöket.
Usch, vill inte ens tänka tanken att inte kunna prata med henne för hon var så bra och fick mig att tänka annorlunda och nu helt plötsligt var det så lång kö och så många unga som behövde hjälp.
Jag fick höra av mig till hösten om jag mådde sämre, hon tyckte att jag vet ju vad jag ska göra för att inte må dåligt psykiskt, jag har alla verktyg och jag behöver bara använda dem.
Det kändes redan förra gången jag var till henne att hon gett upp, hon kunde inte hjälpa mig mera.
Visst jag förstår att många mår dåligt.
Jag mår också dåligt, men det väl de unga som räknas i dagens samhälle, inte räknas jag en uråldrig klimakteriekossa med sjukpension.
Det känns inge bra, vill bara gråta precis som jag ville göra i onsdags, men inga tårar kommer.
Maken blev lite sur att hjälpen hos kuratorn är slut.
Och jag har ju min kontaktperson att prata med, jo det är sant och jag skulle inte klara mig utan henne.
Jovisst kan jag prata med min kontaktperson, ibland vill man kanske inte att hela stan ska höra allt man säger och när man sitter på café så blir det ju lätt att vissa tjuvlyssnar på vad man säger.
Så lite orolig är jag över hur detta ska gå, hon frågade mig vad jag kände angående det sista besöket och jag tyckte att jag får väl ta mig i kragen och då svarade hon att jo ibland får man faktiskt göra det.
Jag trodde att det var något man inte skulle säga till någon med psykisk ohälsa, men det var väl enklast så.
Men annars var hon ju så bra, fick mig på andra tankar.
