Stressad....

Blev ett inlägg till idag, ett som jag tänk skriva flera gånger men det har som liksom inte blivit av förut.

Saken är den att jag har en vän, en väldigt bra vän men ibland kan den vännen stressa mig så fruktansvärt mycket.

Vi kan ju spela in program från tv:n med boxen, program som man vill se men inte just då de går för man håller på med något annat just då, min vän kan inte det så det blir ju att vännen min ser alla program och så stressar han upp mig med att fråga om jag sett programmet och om jag inte har sett så blir det frågor om när jag ska se det.

Jag ser det när jag vill och känner för det, vill jag svara egentligen men det gör jag inte utan det blir att jag sitter uppe på natten och ser programmet, nu har jag inte gjort det med ett program som gick igår kväll och känner nu hur stressen byggs upp i kroppen.

Samma visa är det då min vän vill veta när vi kommer till min hemkommun och hälsar på, min vän kan då riktigt stressa upp mig och då känns det som om jag inte orkar åka det där 9 milen dit för min hjärna är redan sönder stressad av allt tjat om när vi ska komma nästa gång.

Det behövs så lite just nu för att min hjärna ska bli bränd.

Varför kan folk inte bara ta det lugnt och chilla lite?

Det är väl inte världens undergång om jag inte alltid sett de tv program som jag spelat in dagen därpå.

Finns ju andra program som jag kanske vill se först som min vän inte är intresserad av se.

Jag håller inte på och stressar upp folk helt i onödan, inte vad jag vet i varje fall, ingen som låtit något om det i varje fall.

Måste på något sätt göra så jag inte blir så stressad av allt, avslappningsövningar gör mig bara mer stressad så det fungerar inte alls på mig, har försökt så jag vet.

När det som värst blir jag hyper-stressad av att telefonen ringer, jooo jag vet att jag är väldigt ljudkänslig och i perioder är jag jätte känslig för ljud och just nu är jag inne i sådant skov.

Besviken....

Jag lade ner hela min själ i gåvan jag gjorde åt en fd fb-vän och inte ens ett litet tack har jag fått, det känns inuti och jag har varit rätt nere sedan dess, det tog hårdare på mig än jag trodde.

Personen tog till och med bort mig från sin vänlista på fb men otack är ju världens lön.

Hur kan man vara så otacksam? garanterat bortskämd och det jag gjort var inte snyggt nog.

Men nu vet jag ju vad det var för sort av person, ingen som man vill vara vän med.

Inte konstigt att personen enligt egen utsago inte har några vänner om de blir behandlade som skit och ingenting.

Måste på något sätt komma ur denna neråtgående spiral.

Köpte också en mix med pärlor i december 2017 av en tjej på fb som aldrig kom fram till mig, hon har enligt egen utsago skickat mixen, 3 ggr utan att den hittat hit och jag har nu kommit i kontakt med andra som har varit med om samma sak.

Jag har nu lämnat gruppen och hon får slita pengarna hon stal av mig med hälsan, bara en massa undanflykter och bortförklaringar om sjuka barn osv.

Okej, 13 kr kanske inte är en stor summa och det är egentligen inte pengarna som stör mig mest utan principen att inte göra rätt för sig.

Jaaa, alltid lär man sig något nytt, synd att ens lärdomar ska kosta pengar, energi och inspiration hela tiden.

Energitjuvar av den värsta sorten, fattar inte varför jag alltid ska drabbas av dessa?

Ska det vara så svårt att säga tack eller göra rätt för sig, det tycker inte jag i varje fall, jag skulle skämmas ögon ur mig om jag varit dem.

Men vissa har väl inte lärt sig vanligt folkvett som liten.

Sånt här gör mig så evigt förbannad, ska man bli behandlad som skit och ingenting när man faktiskt varit snäll man blir bara krossad när man är snäll emot andra och det är så sjukt.

Näää, fy bubblan för sånt och alla otacksamma idioter på denna planet, skärpning.

Rosa tulpaner....

Igår var jag och gubben min på stan, vi köpte rosa tulpaner som vi bara skulle ge vid dörren åt våran god man men det slutade med att vi blev sittandes i hennes kök ett bra tag och vi satt och pratade om lite ditt som datt.

Vi fick våra julklappar också, jag fick en låda Gröna kulor och min gubbe fick en choklad ask.

Så nu ska jag suga på en grön kula, päron smak.

Lägger till en vinter bild som min gubbe fotat.

Någon brist på snö har vi varje fall inte.

Jag borde sortera lite pärlor då jag har 240 g osorterat just nu men känner mig inte sugen för sedan måste jag ha någonstans att sätta det jag sorterat och det har jag inte heller just nu, får väl fara en sväng på Dollarstore och se vad de har för lådor som man kan sortera saker i, typ lådor för skruvar eller fiske.

Ska senare se "Så ska det låta" på SVT play.

Jag ligger här i soffan i vardagsrummet och sjunger lite, tur att ingen hör mig för sjunga gör jag hellre än bra, jag låter väl värre än en skata när jag brister ut i sång.

Näää, nu måste jag uppsöka hemlighuset.

Gott och blandat....

Gjort 4 st nyckelringar, tyckte de blev bra, har inte fotot dem ännu och en av dem ska jag skicka till en fb-vän för hen fyller år snart, hoppas hen gillar den.

Mitt favorit godis just nu är denna:

Snart dags att se Talang som jag spelar in.

Vi hade strömavbrott i morse bara för att någon kört in i ett elskåp, det är ju inte nyttigt för hälsan.

Min kontaktperson är i Thailand nu.

Har varit så extra trött sedan jag hade min föreställning i tisdags, mest legat och halv sovit bort dagarna vilket inte är så smart alltid.

Nu fick jag idétorka och det var ju typiskt när man nu skulle skriva på bloggen, fattar mig inte på min hjärna ibland och nu tog den semester utan att fråga om lov.

Kan man kanske lura den? eller kanske muta den?

Näää, det gick inte.

Vilken dag....

Huvva, satt på toa gjorde nr 2 och helt plötsligt snurra det till i skallen, jag höll på att ramla av toastolen, hade händerna på golvet och röven i vädret, det måste varit en syn.

När jag satt där med röven i vädret och famlade efter väggen så tänkte jag: hur ska jag ta mig upp nu då? tänkte först ropa på gubben min men så lyckades jag på något sätt häva upp mig på toan igen.

Kändes som ett anfall av något slag.

Sedan började det brusa i öronen och jag såg prickar framför ögonen.

Så skulle jag kliva upp från toan för att spola och tvätta händerna och stod där och svajade som ett fyllo, höll på att ramla, gick några steg och fick hålla i mig i väggen.

Torkade händerna på handduken och skulle släcka lyset, fick trycka 2 gånger på knappen innan det slocknade och sedan tog jag mig på svajande ben till soffan i vardagsrummet.

Hur jag hamnade i soffan vet jag inte exakt men i soffan hamnade jag och där har legat hela dagen förutom då jag varit på toa.

Huvva vilken start på dagen.

Skulle ju egentligen varit och fikat med Katarina idag men vågade mig inte någonstans efter den föreställningen jag bjöd på tidigare inne på dass.

Hela dagen har varit som i ett töcken eller dimma, är helt slut.

Boendestödet var hit och jag berättade om min föreställning på toan.

Jag kände mig som ett fyllo där jag stod och svajade inne på toa.

Hoppas jag slipper en repris av dagens föreställning.

Ett minne från förr....

Jag har som många redan vet varit mobbad under min skolgång både på grundskolan och högre utbildningar.

Jag cyklade till skolan då det gick att cykla och alltid var det någon som fixade punka på däcken.

Min pappa svor och tyckte väl ofta att det var då bra konstigt att jag ALLTID hade punka på cykeln, ibland sa han att han inte skulle laga punkteringen om jag kom hem med det igen.

Jag sa ALDRIG hemma att jag var mobbad i skolan, det fick mina föräldrar veta när barnpsyk blev inkopplat i mitt liv efter år av sexuellt utnyttjande av en "vän" till familjen.

Detta med punkteringarna försökte jag minska på genom att gömma cykeln utanför skolområdet för då såg det ju ut som att jag gått till skolan, för de i klassen såg ju mig komma gåendes den sista biten.

Ibland lånade jag min mammas cykel och den fick vara ifred varje gång.

Ibland när jag glömt att gömma cykeln och cyklat fram till skolan så blev det förstås punka och när jag då kom hem så kändes det som att det var mitt fel att det återigen var punka cykeln.

Jag hade ALDRIG punka på skolloven.

Men så fort skolan började igen och jag inte gömde cykeln så var det punka direkt.

Efter skolan var jag på fritids och då hann alla hem innan jag var på väg hem så det var bara på morgonen som jag var tvungen att cykla en annan väg till skolan, där jag enligt lärarna INTE fick cykla p.g.a. den tunga trafiken.

Men lärarna sket ju i att se att jag var mobbad, i 4:de klass fick våran lärare veta om det och hon hade då INTE märkt något, inte tog hon kontakt med mina föräldrar heller.

Det kändes som hon trodde att jag ljög, den första som typ mobbade mig var läraren i 1:a ettan som jag gick i, hon hade pippi på att skicka hem mig från skolan så jag kunde gå hem och byta till finare kläder.

För den stickade koftan som min mamma gjort åt mig, var inte fin nog, den var gul och på fickan stod mina initialer i rött.

Välkommen 2018....

1 nytt år och nya möjligheter men vi tittar väl först lite i backspegeln över det år som varit och hoppas på att det nya blir bättre.

Mitt mående har gått upp och ner som berg och dalbana så jag hoppas ju att det ska lugna ner sig lite i varje fall.

Hade ju stora problem med min kontaktperson som senare blev bort plockad och jag fick en ny, som det funkar rätt bra med.

Har varit ute och ätit på restaurang, bland främmande människor, tänk att jag vågade göra det, helt fantastiskt fast jag var ju inte ensam utan med min kp.

Ångesten har inte släppt greppet om mig men märker en liten skillnad i dess karaktär men jag vet inte hur jag ska förklara känslan egentligen, men ibland känner jag mig som en vinnare.

Har varit in på ICA, det ni kära läsare det var en bravad och stor vinst för mig.

Allt är inte så farligt som jag inbillar mig att det är.

Började göra smycken igen och det kändes jätte bra, hjärnan fick jobba med annat än katastroftankar och det kändes bra att jag kunde koncentrera mig på att göra något kreativt med min hjärna som för det mesta känns som en bränd säkring.

Fått en ny från boendestödet som springer här allt för ofta och jag kan inte med människan, vi går inte ihop överhuvudtaget.

Att underbara L ska sluta och gå i pension känns övermäktigt för mig då jag kommit henne så nära och vågat öppna mig till henne om mitt liv och om den eviga kampen med herr ångest.

Ibland blir det inte som man tänkt sig, men man får resa sig upp och ta nya tag.

Inte blev dagens inlägg här på bloggen som jag tänkt mig först men får vara nöjd med det lilla som blev skrivet i varje fall.