It takes a fool to remain sane....

Ibland känns allt liksom meningslöst på något sätt och psykvården är ett stort skämt, jag får ingen samtalskontakt på psyk, vem ska jag då prata med??

Visst jag har vänner men de har ju nog med sitt eget just nu och då vill inte göra det jobbigare för dem med att spy ur mig en massa skit, så jag skaffade mig en blogg kanske hjälper det att skriva ur sig saker och ting.

Jag var igår och rörde i saker som jag inte borde gjort, ett mini fotoalbum som innehåller bilder från min farfars begravning och i samma album finns min pappas dödsannons, fick ångest och hjärtklappning direkt förbjudna saker enligt min hjärna.

Allt är såååååå sjukt på något sätt, alla säger var glad att du inser att det är fel de signaler som hjärnan ger dig, du har sjukdomsinsikt och märker när det börjar gå åt fel håll och du drar i nödbromsen, ibland undrar jag om inte det vore enklare om man inte visste när man ska dra i nödbromsen.

Kanske drar jag i den helt i onödan ibland, jag vet inte men ibland känns det som: nu var du där och drog i nödbromsen igen utan att vara 100 % säker på att det skulle gå åt pipsvängen med allt.

Alla har nog med sitt.

 

Kvällstankar.....

Min mamma lever med psykisk ohälsa och hon har varit sjuk hela mitt liv eller så långt jag kan komma ihåg, hon har legat inne på psyket många gånger och när mamma har varit och vilat upp sig så har farmor kommit sättandes.

Många gånger har jag hört min mamma gråta i duschen, varför vet jag inte och jag har aldrig frågat.

Jag har levt i hennes fantasivärld med aliens och ufos och andra saker, hon har gjort mig mörkrädd, visst tror jag på ufon och har läst mycket om ämnet när jag blev äldre.

Ibland visste jag inte om det var fantasi eller verklighet som barn som jag levde i för jag levde i min mammas värld och jag är osäker på om min mamma vet skillnaden alltid.

 Jag vet att jag hade svårt med det ofta och trodde en massa saker som jag ännu inte vet om det är sant eller fantasi.

Kommer ihåg jag var 12 år, vi hade åkt till farmor och farfar över en helg jag, mamma och pappa och när vi är hos farmor och farfar så kommer min pappa på den briljanta idén att han vill skiljas och säger det till mamma, vilket slutar med att hon springer rakt ut i skogen och är borta flera timmar, till slut far pappa och söker efter henne och hittar en gåendes på väg hem.

Så den gången blev det ingen skilsmässa fastän de skilde sig flera år senare, egentligen borde de nog aldrig gift sig överhuvudtaget.

Jag tillbringade många helger hos farmor och farfar då min pappa söp så jag lämnade morsan i sticket men jag orkade bara inte se skiten varje helg.

Ringde farmor och sa nu är det hålligång igen så jag kommer med kvällsbussen, några timmar senare satt jag på bussen och visste att farfar kom till stora vägen och hämtade mig där, det var så skönt att bara koppla av och spela bingolotto, äta gott och bara vara så på söndag kväll tog jag bussen hem igen.

När jag blivit äldre har jag ofta funderat på vad min mamma hittade på när jag inte var där och umgicks med henne, kanske tittade hon på TV. 

Kanske var det hela livssituationen med mig och sedan min supande pappa på det.

Det blir alltid så sent när jag sätter mig med att skriva på bloggen, orden flödar inte som de annars gör när jag tänker inne i mitt huvud på vad jag ska skriva om, hur jag ska lägga upp det hela.

Blir sällan som jag tänkt mig ändå tråkigt nog. 

Min pappa sa många gånger att jag kommer bli lika tokig som min mamma så min största skräck är att bli som min mamma.

Jag känner att jag är så grymt lik henne, vi äter samma mediciner för psykisk ohälsa.

 Har ju sprungit på BUP och vuxenpsyk, varit inlagd på båda.

Sedan vill jag ju att det ska bli bra formulerat, vilket det kanske inte alltid blir.

Jag och mamma spenderade en vecka varje sommar hos min mormor i Finland när jag var yngre och det var roligt fast min mormor fick jag aldrig riktigt något grepp om, hon berättade sällan saker om sig själv, det mesta vi vet om min mormor har min mammas moster berättat åt oss efter att min mormor dött.

Mamma brukar alltid säga när vi pratar om mormor att hon kunde lika gärna varit rysk spion.  


Öppnade balkongdörren behövde få in ny luft i vardagsrummet.

Näää, nu får det vara bra med detta.
  

Max 3 timmars sömn....

blev det under natten, vet inte vad som hände egentligen.

Har just ätit frukost och inhalerat Bricanyl och Pulmicort och sedan svalde jag 2 st Fluoxetin.

Det kanske blir en grej som jag kan göra här på bloggen, att lägga ut dagens citat får fundera på det men det skulle vara roligt.

Vi hade främmande i onsdags och jag hann igen bli frustrerad på dem, det är satt och viskade och skrattade och det kändes som de viskade och skrattade åt mig och gubben min, visst det kanske inte alls gjorde det, men har man varit mobbad större delen av sitt liv då känns det när någon viskar.
 
Man blir genast misstänksam och så skenar tankarna iväg.

Väntar på att posten ska komma kanske kommer det något roligt med posten och inte bara räkningar, inkassokrav och fogden.

Det hade varit trevligt med ett brev idag från någon av mina brevvänner.

Nu börjar jag bli seg i kolan, känns att jag sovit uruselt men det är bara att kämpa på.

En av mina brevvänner ville veta vad mina andra brevvänner heter, tyvärr fick jag göra henne lite besviken då jag ALDRIG lämnar ut sådan information, tycker också att det tar mycket plats i brevet om jag ska hålla på och rabbla upp vad mina ca 40 st brevvänner heter, sedan är jag väl lite lat också så jag skulle inte idas göra en sådan sak.

Jag ligger här i soffan och funderar på om jag skulle scanna in de julkort jag fick till julen 2016 och sedan lägga upp de bilderna på Facebook, men som jag sa tidigare så känner jag mig lat, latmasken har smittat mig.

Vi får se om det blir något vettigt gjort idag eller om det blir mest soffhäng som det känns nu så blir det många knop gjorda idag.

Får skriva mera senare om jag piggnar till, känns som detta bara blir en massa svammel.

Fångad

Många som har olika sjukdomar eller diagnoser, kan känna sig fångade i sin egen kropp.

Min ångest håller mig fången i min kropp, den styr mig ofta i vardagslivet, som t.ex. när vi ska handla på Willys, handla är nog det värsta jag vet.

Såg en bild tidigare ikväll om det här med taggtråd, kan hålla en i ett järngrepp.

Jag kom av mig och började tänka på roligare saker än de jag skulle skriva om, det är såååååååå typiskt mig.

Försöker igen så får vi se vad som händer där uppe i hjärnkontoret, just nu känns det som om mina hjärnceller sagt god natt och somnat.

När jag var yngre var jag bombsäker på att jag var född i fel kropp att jag egentligen borde blivit en pojke men det var bara en fas i tonåren som gick över något som inte var en fas eller inte gick över var den starka känslan över att jag inte var som andra och det var jag ju inte, fast då när jag var barn då fanns väl knappast ADHD eller Aspergers Syndrom, man var bara inte skolmogen som det hette på den tiden när det begav sig.

Sedan insåg jag tidigt att jag var det som idag kallas för pansexuell, vet inte hur många som vet vad det innebär så jag googlar på det och får till svar: Pansexualitet är en sexuell läggning där personen känner sexuell och emotionell dragning till personer oavsett kön. Pansexualitet kan anses som en egen sexuell läggning, eller som bisexualitet i bredare form där många säger sig vara intresserade av "personligheten och inte könet" 

Första gången jag blev kär så var det i en tjej och sedan har det växlat mellan de olika könen och könen är ju inget jag bryr mig om.

Så jag har levat fången på många sätt, skulle t.ex. ALDRIG kunnat säga förr till någon att jag gillar alla, nu är jag rätt öppen med det, men jag försöker att inte prata om detta med vissa vänner för de tror fortfarande att jag ska tända på dem.


Råkades drämma armen i ett dörrhandtag och det gjorde ont, fick ett blåmärke som vanligt, har börjat smörja in blåmärket med Hirudoid och det hjälper faktiskt.

Idag har vi inte varit någonstans, bara varit hemma, rätt skönt och då har jag skrivit 35 brev och gubben min har jobbat med släktforskningen.

Tankar om det mesta

Idag kom våran godman hit, hon saknade något papper från FK som hon behövde till redovisningen av våran ekonomi till överförmyndarnämnden, dessa papper hade vi fått hem i brevlådan, våran post går inte till våran godman.

Sedan satt hon och tittade i lite papper, jag är då evigt tacksam att jag inte är godman/förvaltare vilket jobb de har, jag skulle få psykbryt och stressa som en galning och sedan är jag urusel på matte också.

Inte är det något bra på dumburken heller eller inget som jag tycker är bra i varje fall.

Idag tittade solen fram en stund, vi är ju inte vana att se den så ofta den här tiden på året.

Hör diskmaskinen jobba i köket, undrar vem som kommer imorgon då vi har boendestöd, har läst schemat men kommer inte ihåg vem det var som skulle komma ändå.

Sedan har jag bestämt att på Facebook kommer jag bara skriva om roliga och positiva saker, saker som folk inte kan hacka på mig för eller komma med negativ kritik på PM för det är på PM den kommer hela tiden, de vågar inte stå för vad de skriver så därför skickar de PM och gnäller om det ena eller det andra, stora fegisar.

Jag tar själv saker på PM men då är det privata saker som jag inte vill att alla på min vännerlista ska få veta om, men skriver någon en status så gömmer jag mig INTE i PM-träsket och gnäller utan antingen kommenterar jag öppet eller så scrollar jag vidare.

För det mesta scrollar jag bara vidare är så evigt less på dessa drama queens som hela tiden bara ser det negativa i allting och skickar PM och gnäller för att man INTE gör exakt som dom vill att man ska göra.

Sedan dessa stackare som håller med alla i allt och vänder kappan efter vinden, jag blir skogstokig på dem, ingen egen vilja överhuvudtaget någonstans bara hänger med i strömmen.

En av dem håller med mig och samtidigt en annan person och vi har helt motsatt ståndpunkt i ett ämne men hon håller med oss båda, hur kluven är man då?

Faaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaan....

vad irriterad jag blir på folk som INTE läser exakt det man skrivit och börjar gnälla att man INTE kan bestämma över hur andra ska ha det, jag har INTE bestämt hur någon ska ha det och hade personen läst ALLT jag skrivit så hade personen inte behövt börja gnälla om detta, blev så förbannad 👿👿👿👿👿👿👿 att jag tog bort hela inlägget, vad är det för fel på folk❓❓

Jag skriver vad jag vill på MIN Facebook just för att det är just MIN Facebook och hen kan inte komma och bestämma vad jag ska eller inte ska göra på MIN Facebook, hoppas personen är NÖJD nu.

Man ska visst bara enbart hålla käften verkar det som, för folk gör ju inget annat än gnäller om ALLT.

Gnällfia!! 

Brukar inte bli såhär förbaskad över saker och ting längre men jag typ kokar, tände på alla 8 cylindrar direkt först gnälla över att jag inte kan bestämma över andra och sedan försöka bestämma över mig i samma mening, näää se där drar jag GRÄNSEN.

De lyder ej...

Just nu har jag stora problem med mina händer, de vill inte det jag vill och det känns som att jag ska tappa saker som jag håller i typ glas och koppar ibland skakar händerna så att det jag har i glaset eller koppen skvättar utanför och så får jag läsk eller juice över mig.

Vet inte vad detta beror på men jag vet att det inte blir bättre, det är som att det kommer skov för ibland är det bättre och för att sedan bli sämre igen, värst är det då någon ska ge mig ett glas eller en kopp i handen, det är som att jag inte kan styra händerna då.

Samma sak om jag ska bära ett glas, måste använda båda händerna så är det när jag ska dricka också, kanske dags att börja använda sugrör.

Eller så måste jag uppsöka en läkare och få det kollat så det inte är något skit på gång igen.

Men jag är ju inte så jätte sugen på det där att springa på hälsocentralen, det är alltid så mycket folk där och jag hatar det där med folksamlingar.

Innan man går till läkaren kanske man skulle behöva läsa om biverkningarna på mina mediciner, kanske är det något av det som spökar.

I värsta fall är det psykiskt och att jag får leva med det.

Sedan är jag ju inte så bra på att förklara i ord när jag pratar hur saker och ting känns, det känns som om jag gör mig bättre förstådd om jag får skriva det jag vill ha sagt.

Jag har ju frikort både på apoteket och sjukvården just nu.
 

Ångestvecka

Ångestveckan 😨 började i måndags med ett litet besök hos 👮 Polisen, det visade sig att mitt ID-kort gått ut 2015 och ingen har sagt något förrän vi skulle hämta ut medicin åt mig i förra veckan, då sa de på apoteket att det gått ut.

Jag hade sådan 😱 ångest då jag var där, hos 👮 Polisen kunde knappt tänka klart och sedan åkte vi på Willys och veckohandlade, gubben min var in på ICA också en snabbis.

Avbokade boendestödet i tisdags, var för 😴 trött efter måndagens bravader.

Onsdagen kom snabbt den också, vi avbokade Missionärerna, det hade blivit för mycket för mig att ha dem här, när jag har ångest så orkar jag bara inte med andra än min man för han låter mig vara den jag är, jag behöver inte spela någon roll eller dra på mitt "happy-face", jag är jag varken mer eller mindre.

Vi mumsade i oss årets 1:a Semla, har smakat godare dock.

Så helt plötsligt blev det torsdag och R från boendestödet kom hit, han är jätte bra och pratar mycket själv, vilket hjälper till mycket då jag pga min Asperger har svårt med den sociala biten, jag har svåra problem med att hålla igång ett samtal tex och det gör att jag tex ALDRIG ringer till någon bara för att småprata om ditt och datt, pratar hellre på chatt eller via sms.

Fick ångest då boendestödet dök upp tidigare än vanligt, fast jag läst schemat och visste om att R skulle komma tidigare än vanligt.

Fredagen kom och vi var till 👮 Polisen och hämtade mitt ID-kort, gubben min gick på apoteket och hämtade medicin åt mig så nu har jag frikort på apoteket också och sedan var vi till Godisarenan och köpte godis och läsk, vi delade på en pizza, en kebab istanbul.

Fick återigen 😰 ångest hos 👮 Polisen.

Kommer nu ihåg att jag lovat visa bild på halsbandet jag fått.

 

Halsbandet

Tyvärr blev väl bilden inte så bra.

Funderar på att ta en bättre bild på det, senare.

Jag skulle ALDRIG kunna ha boendestöd som min kompis har, han får aldrig veta vem eller när de dyker upp hos honom, jag skulle vara ett nervvrak om det vore så här.

Skickade ett sms till min godman ikväll hoppas att jag inte skickade det för sent på kvällen.

Skrev på facebook att jag varit till Polisen och det tog inte lång stund innan en av mina fb-vänner kommenterade att hon inte gjort mig något, då börjar man ju fundera blir hon ofta Polisanmäld för saker hon inte gjort, frågade faktiskt men inte fått något svar ännu angående detta, för jag har då INTE Polisanmält henne, om hon nu inte seglar under flask flagga och egentligen är någon som vet vem jag är, fast hon verkar ju vara helt blåst i huvve eller så gör hon sig dummare än hon är, hon vet inte vad ett brev är utan tror att det är ett julkort hur som haver så blir jag inte riktigt klok på henne.

Vet hon exakt vem jag är egentligen så borde hon veta att jag inte springer och Polisanmäler folk till höger och vänster för mitt stora nöjes skull, de jag Polisanmält har faktiskt förtjänat det.

 Det kanske är dags att rensa vännerlistan på facebook igen.

Här ⛄ snöar det för fullt, vill inte ha mera snö nu, det räcker gott och väl med det vi har nu, men snö är väl bättre än regn i varje fall.

Skulle man kanske skriva mera en annan kväll.

Min Godman och jag

Jag har godman som då är en kvinna, i början var det väldigt svårt för mig att släppa taget om räkningarna och det är mycket pga allt vi hört om min mammas förvaltare, vet ju inte om allt vi hört är sant så jag tänker inte gå in på det, är bara förvånad att han fortfarande får jobba som godman och förvaltare överhuvudtaget.

Min godman är bäst, hon är jätte snäll och trevlig, visst hon är bestämd men ändå så go och glad.

Någon som tål skämt och det är bra.

Vet inte var jag varit idag utan henne, kanske bostadslös eller värre, skulder har jag men de är mitt eget fel då jag varit för snäll och litat på folk men detta hände innan jag fick godman.

Nu finns det alltid pengar till det som behövs och det känns skönt, känns rätt bra att man till ivriga försäljare kan säga att man har godman för då slutar de pladdra direkt, vet faktiskt att det finns folk som inte har godman som säger att de har det bara för att slippa försäljare.

Jag tvekade i några år på att skaffa mig godman, de var min samtalskontakt på psyk som många gånger sa att jag borde skaffa mig hjälp med min bristande ekonomi men jag var för stolt och skulle klara mig själv, vilket inte fungerade överhuvudtaget ändå.

Jag är väl lite av en shopaholic, jag har blivit bättre men många gånger har jag förr i tiden shoppat för att lätta på ångesten, vilket då inte hjälper för det slutar med att man får ångest för att man shoppat och pengarna inte räcker tills man får pengar nästa gång, så har mitt liv varit och jag har fått mat eller pengar av mina föräldrar när mina egna tagit slut.

Men sedan gick riktigt åt skogen helt, det är en lång historia som jag inte orkar gå in på nu.

I varje fall så har det blivit mycket bättre med det ekonomiska och det känns skönt, nu har det nästan blivit så att jag knappt kollar kontona för att se om räkningarna är betalda eller inte, kollar ibland men har inte det där sjuka tvånget att kolla kontot flera gånger om dagen.

Varje måndag får vi en summa pengar som vi då veckohandlar för, tänker inte gå in på hur mycket men det räcker åt oss, sedan om vi behöver något extra så får vi pengar till det och det känns bra, ibland skulle jag vilja be om mera pengar men det känns fel inuti mig att fråga så det får vara, så för det mesta låter jag bli att fråga, fast jag borde inte känna mig dum över att fråga, det är ju mina pengar.

Hur det än är så är min godman det bästa som hänt mig och hon har hjälpt mig mycket, är glad att det blev hon och inte någon tråkig, sur gammal gubbe.

Utnyttjad

Det här med att bli utnyttjad började tidigt för mig, dock vet jag inte exakt hur gammal jag var när det började, jag har varit sexuellt utnyttjad av en äldre man, han var en s.k. vän till familjen och min pappas arbetskompis.

Jag mår illa av tanken att jag vet att jag inte är ensam om att bli utnyttjad av honom, ingen har anmält honom heller.

Min pappa var periodare och söp rätt mycket och detta utnyttjade denna man till max så klart.

Jag kan fortfarande känna hans vidriga händer på min kropp, äckel gubbe.

När jag var 15 år fick hans lekar sitt slut, då hade jag fått nog av honom, han var aspackad försökte komma till, men jag bultade i väg honom med en sådan kraft att jag själv blev förvånad, var kom denna styrka ifrån?

Har idag ännu inget svar på den frågan, den gången hade han kunnat dö för när han föll baklänges till golvet så missade han vårat köksbord med en hårsmån.

Han såg rätt äcklig ut redan då fast han tyckte själv att han var snygg och sexig, vilket jag fått höra så många gånger att jag bara vill spy.

Vet inte i hur många år jag lagt skulden på mig själv, det var mitt fel att blev såhär, att jag var för utmanande klädd eller någon annan dum orsak, vet idag att det inte var mitt fel och att han är eller i varje fall var en störd individ som inte hade gränser för vad som var rätt eller fel.

Ibland känner jag mig som ett offer, ett litet barn som är rädd för män jag inte känner och jag vet inte vad jag ska göra av denna rädsla.

För alla män vill mig inte illa.

Har väl aldrig riktigt tagit tag i detta fastän jag hela mitt vuxna liv sprungit på psyk och hos samtalskontakt där men samtidigt varför ska jag älta detta?

Men jag tänker ju på det och det vill jag inte, jag vill ha roligare tankar i hjärnan än denna knäppgök och hans lekar.

Alkohol sätter sina spår

Ett minne ifrån förr.

Min pappa och hans arbetskompis, låt oss kalla honom för äcklet hade börjat supa som vanligt under semestern och var jätte fulla kommer inte ihåg så mycket vad som hände, de söp och vi grillade för grillade var något vi nästan alltid gjorde då min pappa söp.

Sedan måste äcklet på något sätt varit i kontakt med grannens fru, en fyllekärring, vi kallar henne för A för helt plötsligt så var A inne i vårat hus och gapade och skrek om att någon stulit ett bankomatkort från henne och hennes mans hem.

Hon ville veta vem som tagit bankomatkortet och tog tag i en köttkniv från våran diskbänk och hon skrek: Jag ska döda er allihopa, jag var 12 år den sommaren och gick fram till henne och sa: Jag först, ta mig först.

Sedan så kommer As man och försöker lugna ner sin fru och säger att han hittat bankomatkortet i deras dubbelsäng, jag kommer inte ihåg mera efter detta.

Vet bara att äcklet var hem till A och hennes man och att A ville ha sex med äcklet, men äcklet fick inte upp den och då blev A aggressiv.

Varför jag sa att ta mig först, var nog för jag var så less på allt supande, mobbningen i skolan och äcklets sexuella övergrepp på mig och min psykiskt sjuka mamma.

Något annat svar har jag inte till det jag gjorde och sa, det är många år sedan som jag tänkte på denna händelse, men igår kväll dök den upp i mitt huvud och jag kände att jag måste skriva om det.

Kanske kan jag bli fri från denna tanke nu när jag satt ord på den.

Tom inuti

Jag känner mig så tom inuti, kan inte beskriva det bättre, känslorna är borta med vinden, låtsas skratta och vara glad, tårarna är slut och ändå har jag inte gråtit ens en sekund.

Vi var på ett möte en kväll, en svindlande tanke att sitta där med personer som jag inte känner, sitta där för att försöka lära känna någon ny människa, det går trögt, hör inte när flera pratar samtidigt eller hör och hör, tappar konceptet och blir förvirrad, vem ska jag lyssna på? pratar den verkligen med mig? eller pratar den med någon bakom mig?

Chansar att personen pratar med mig och svarar på frågan, ingen konstig min, då pratade den med mig ändå, hatar att jag blir så kort i ton emot folk, vill inte verka elak eller otrevlig, men det bara blir så, det går på automatik.

Kan man kanske träna bort det?

Känner mig liten och värdelös, tänk vad folk kan och klarar av och själv fixar jag inte ens att vara 2 timmar/vecka på daglig versamhet, fixar det inte psykiskt.

Men har i varje fall börjat ta mig ut lite, inte ensam dock, känns långt borta tanken att gå ut ensam, den tanken är avlägsen men den finns där ibland i varje fall, kanske inte så ofta men ändå.

Kanske var rubriken vilseledande men kom inte på något annat heller, många tankar som flyger omkring i huvudet, visst virveln går inte så snabbt när jag käkar Concerta och det gör jag ju nu, men ibland får den som fart och snurrar till och då blir jag förvirrad och ängslig.

Om sanningen ska fram:

så går hjärnan på högvarv, ena tanken hinner knappt avlösas innan nästa tanke tar vid, ett som ekorrhjul runt, runt och runt. Jag faller, vet inte hur det ska sluta, gråter inombords och själen skriker rädda mig men jag visar ingenting, vill inte verka svag.

Samtidigt är jag stark för jag är så tacksam att jag har min godman, ibland blir jag starkare av att bara prata med henne, jag är så oerhört glad att hon lät mig vara tveksam på henne i början, det betyder jätte mycket för mig för det var inte lätt att släppa kontrollen och vara säker på att räkningarna blev betalda.

Sedan när jag mår sämre som jag gör nu, då dyker kontrollbehovet upp som ett brev på posten, jag får verkligen skärpa mig att inte skriva sms och påminna henne om räkningarna, har gjort det en gång och det mår jag dåligt av, skäms över det.

Min godman låter mig vara den jag är, det känns som hon kan se mig, alltså mitt riktiga jag den som väldigt få ser, mitt jag som jag byggt hög mur runt.

Jag är rätt bra på att dölja saker tex hur jag mår, vad jag tycker och tänker men det är som om hon kan se bakom muren, det pågår mycket där bakom muren.

Jag blir lika förvånad varje gång som hon ser mig och när det händer så gråter jag av glädje inombords och jag tänker, hon såg MIG.

Fattar ni någon ser MIG för den jag är.

Tårarna trillar sakta ner för kinderna, mina kinder blir blöta, jag gråter på riktigt, dataskärmen blir suddig av alla tårar.

Jag gråter sällan öppet, jag gråter inombords, att gråta öppet har länge varit något som jag inte gjort då jag lärt mig som liten att gråta gör man inte, mina föräldrar fixade ALDRIG det där med att jag grät, fick ingen tröstande kram eller några tröstande ord, utan min pappa undrade bara varför jag bölade nu.

-28

Torsdag och Trettondagsafton, -28 grader ute, burr har inte varit utanför lägenhetsdörren idag och tänkt slippa det besväret också.

Vårt boendestöd var hit idag, underbara L en helt fantastisk människa, idag satt vi bara och pratade om hur jul och nyår varit.

På jul var vi till min hemkommun och bodde hos våran kompis MR, hann träffa mina andra vänner också och det var trevligt, själv klart hälsade vi på hos min mamma och hennes sambo på både julafton och juldagen, men det var skönt att inte bo hos mamma och personalen som ränner där i tid och otid.

Nyår firade gubben och jag hemma, det var skönt.

Hoppas det blir varmare imorgon så man kan gå ut en sväng.

Skrev till våra dagstidningar ang Dagens Ros som vi ville ge till våran God man som då är en kvinna, en helt underbar person det också som hjälpt oss mycket.

Var skulle vi vara utan henne?
Hemlösa missbrukare antagligen.

Inte för att vi missbrukar något olagligt eller dricker alkohol, men blir man nog nere så kan ju detta hända den bästa.

Man kanske borde göra som björnen och sova hela vintern och titta fram någon gång i april.

Jag blev så glad då jag fick ett brev från en fb-vän just innan jul och med i brevet fanns ett halsband som är jätte vackert, ska ta en bild på det senare så får ni se hur det ser ut, som tack så skickade jag ett armband till henne, inget som jag gjort själv dock.

Ska be gubben min fota halsbandet kanske imorgon eller senare ikväll, vi får se hur det blir.

Hej!

Detta är min nya blogg som jag tänkte använda mig av så får vi se vart det tar vägen.

Vem är då jag?

Jooo, jag är en tjej på 40+, gift med gubben min som är några år äldre än mig, vi har inga barn.

Jag har Panikångest, tvångstankar, ADHD och Aspergers Syndrom, vi har pga detta boendestöd 3 ggr/vecka och jag har en kontaktperson.

Har också kronisk värk.

Vi bor i en lägenhet.

Mina hobbisar är: skriva brev, göra smycken, se på film, facebook, spela Diggy, fotografera.