Jag pratar öppet om min psykiska ohälsa, det är ju liksom ingen idé att försöka dölja den för sanningen kommer ju fram till slut ändå, så jag är rakt fram och ärlig över att jag mår dåligt i själen.
Jag vet många som inte talar öppet om att de mår dåligt psykiskt och sedan får de lida för det för att de måste hela tiden se till att ingen förstår att de mår dåligt ibland, kanske inte varje dag men ibland.
Som det är nu så får jag ingen eller väldigt dålig hjälp av psyk, de ända som de gör är att skriva ut mina mediciner, visst får jag ringa dit och prata med någon på telefon men det är inte samma sak som att gå till en samtalskontakt och det verkar som om varje gång jag ringer dit så försöker de avsluta samtalet så snabbt som möjligt och det känns ju inte heller vidare bra, så därför så ringer jag bara dit när jag ska förnya recepten mina.
Jag vill ha någon att prata med, någon att bolla tankar med, någon som inte är min man för han kan ju ändå inte hjälpa mig med mina tankar, visst han har väl blivit mitt bollplank men jag behöver någon som är utbildad som kan få mig att se, det jag inte ser själv.
Visst har jag viss sjukdomsinsikt när det gäller mina psykiska problem men ibland känns det kanske som om jag drar i nödbromsen lite för fort, men jag vill inte ha någon psykos igen.
Det känns som om jag bara finns till, jag lever inte utan jag bara finns här som ett grå tråkig amöba som inte bryr sig i något, tänker en massa tankar som aldrig blir färdiga saker utav, det stannar bara på ett plan, i tanken.
Seriöst, jag gör inget roligt längre, det är samma, samma hela tiden, hittar inte på något nytt att göra, blir bara inte av, känner mig inspärrad i bur.
Vem ska jag prata med egentligen? Visst jag har kontaktperson men att sitta och prata om sina problem på ett café inne i stan, känns ju inte vidare roligt, det är nog med skitsnack här behöver inte mera.
Jag har boendestöd men ingen av dem kan jag lita på rätt sätt och den som jag förut kunde prata med om allt hon har gått i pension och jobbar extra men hon dyker aldrig upp här, vilket är så synd.
Jag har min god man men henne träffar jag allt för sällan, så då blir det att vi pratar om roliga saker istället för allt skit som händer.
Vänner kanske ni tycker att jag ska prata med, önskar jag hade vänner som jag kunde prata med men många av dem skämtar bara bort jobbiga saker, det är som att pratar man inte om dem så finns de där jobbiga sakerna inte där längre.
Tänk inte så mycket på det förflutna lev i nuet, har jag fått höra så många gånger men jag kan inte släppa det som hänt, det kommer som tillbaka med förnyad kraft när jag ignorerar det länge nog, kan inte komma ur detta ekorrhjul som jag nu hamnat i.
Jag har en ständig ångest som bara finns där hela tiden och gnager på mig, jag kommer inte undan, det är som att jag kan fly men jag kan inte gömma mig för den.
Ibland blir jag less på att fly för det hjälper inte heller egentligen.
På allt detta så sover jag asdåligt bara för att Imovane är restnoterad på alla apotek i stan och jag kan bara sova på Imovane, som idag då klev jag upp 6 men låg i sängen länge innan och vred och vände mig, äckligt varmt var det i sovrummet också fastän fläkten i taket går på maxfart.
Sömnen är ju så viktig säger alla och speciellt om man har psykiska besvär då är visst sömnen ännu viktigare och det märker jag ju att jag blir mera känslig när sömnen inte fungerar överhuvudtaget, sedan börjar jag tänka mera än vanligt och det är inte bra för det är ju inga vettiga saker som jag tänker på, utan bara en massa elände hela tiden.
