En stilla undran

Ibland funderar man ju på varför en del säger saker som de säger dem, det blir ju en massa tankar hit och dit, säger man verkligen precis vad som helst till en s.k. vän?

Nej, det tycker jag inte, jag håller käft om en massa saker som jag kan reta mig på eller tycker är onödigt eller bara skulle såra den andra.

Jag blev i varje fall lagom irriterad.

Ett chattutdrag.

Min kompis: skulle du inte palla med att ni bor hos mig i 2 månader!

Jag: skulle du, stå ut?

Min kompis: hjälper ni till med matpengar och  sköter hygienen så jo

bara jag får ha mina vilostunder så jag orkar med jobb och ladda upp batterierna på lördagar då det kan bli 14-16 timmars sömn ibland

Jag: inte kunna göra nått på 14-16 timmar, skulle få psykbryt

Min kompis: ni får ta mer dator så ni kan den i sovrummet mitt,då kan du ju göra något, eller ta med pärlor så kan du skapa en massa alster.

Det jag störde mig mest på var det där med matpengarna, jag menar när har vi någonsin varit hos min kompis i flera dygn utan att vi stått för hela matkostnaden, det har ALDRIG hänt (vad jag vet) så jag förstår inte vitsen med att komma dragandes med det som något jävla krav.

Fick mig att känna mig som någon som inte gör annat än utnyttjar folk.

Nu känner man ju sig riktigt hågad av att åka dit, NOT.

Det andra jag reagerade på var det där med att sköta hygienen, man som bara vars fan fick han luft ifrån då?

Jag har lust att strypa han långsamt.

Jag skulle inte stå ut i 2 månader, jag skulle nog vara psykiskt nerbruten av att inte få lalla på i min egen takt och hela tiden visa hänsyn till min kompis behov och inte ta åt mig av de saker han ibland hasplar ur sig.

Jag bo hos han i 2 månader, nej det kommer inte att ske.

Naturporr del 6

Lägger upp lite bilder som min man fotade tidigare idag, så ni får ert lystmäte uppfyllt igen och kan se de foton jag gillar bäst, som är in i dimman.

Olyckan

En olycka händer så lätt, vi var på Willys och min man skulle hämta pengar på automaten, till råga på allt våra sista pengar innan pensionen kommer, han tar ut pengarna men glömmer dem i automaten och det märker han när han står i kassan och ska betala, pengarna var det någon som roffade åt sig, hoppas de får stor nytta av dem. 

Tur man har vänner som ställer upp och lånar ut pengar så vi kunde handla lite. 

Ett stort tack, du vet vem.

Min man ringde kontanten.se bankomaten som vi tog ut pengarna på och enligt deras system så hade bankomaten larmat att ingen tagit pengarna och att de pengarna åkt in i automaten igen, det tar 3-5 bankdagar enligt dem innan pengarna finns på kontot igen.

Så vi får väl se om några pengar dyker upp.

Så hoppas, hoppas, hoppas att det var så det gick till att automaten var den som roffade åt sig våra pengar och att vi får tillbaka dem.

För hur det än är så är 500 kr rätt mycket pengar för den som inte har så mycket att röra sig med från början.

Naturporr del 5

Tänkte jag lägger upp lite Naturporr-bilder igen, vill ju inte göra någon besviken och ledsen och får för sig att jag slutat med mina porriga bilder.

Grannarna vet inte

vilken del i ordningen som jag skriver om dem.

Min godman ringde och sa att hon pratat med våran hyresvärd angående grannarna och de har nu fått en varning och fortsätter terrorn kommer de förlora lägenheten.

Det har varit väldigt lugnt, vi funderar på att sätta tillbaka ringklockan igen.

Grannens terror-ungar

Detta med grannens ungar verkar bli en följetong det också, nu är jag så less på dem.

Möttes av grannens ena unge i trapphuset, ungen har nu lärt sig lite mera Svenska och gapade för full hals: Du är tjockare, åt mig, 3-4 ggr medans jag gick upp för trappen och låste upp dörren och gick in och efter jag stängt dörren fortsatte ungen att gapa: Du är tjockare, några gånger till.

Allt känns så lönlöst på något sätt, jag bidrar inte med något, så jag tänkte jag går på café för det var så länge sedan så att jag inte deppar ihop totalt, vad fick jag för det? Jo, gott fika och senare fick jag veta att jag är tjockare, har ingen lust att gå ut längre, har ingen lust med något.

Jaha, då var ungarna och ryckte i handtaget på våran dörr.

Gubben min var och hotade med Störningsjouren.

Jag har kommit fram till ett mönster nu när jag tänker efter, varje gång som grannens ungar sett mig i trappuppgången så har denna terror med dörren börjat, ringklockan fick vi ju ta bort pga de ringde på den i tid och otid, handtaget blir väl lite svårare att ta bort, lika bra och ta bort hela dörren.

En följetong

Februari har vi kommit till nu, tiden bara rinner iväg man hinner inte med riktigt.



Boendestödet

I torsdags gjorde jag en sak som jag egentligen INTE ville, men orkade inte med något mera gnäll, så för att slippa gnället så plockade jag bort möjligheten för mig att gå en promenad med boendestödet, jag har avbokat den rätt många gånger pga dålig sömn den senaste tiden, men jag orkade inte förklara en gång till och jag orkade inte med något mera gnäll och tjat, så nu kan de inte gnälla om det längre.

Men det hittar väl snart något nytt att gnälla om.

I tisdags avbokade jag inte ens promenaden för ingen fanns skrivet på schemat, återigen boendestödet som glömt.

Det var mycket bättre förr.

Hon som ska vara kontaktperson inom boendestödet för oss blir jag inte klok på, hon är så konstig som att hon inte är sig själv, jag blir orolig och får ångest, känner mig inte trygg med henne, ena gången är hon si och nästa gång så.

Jag blir förvirrad och vet inte vad jag ska säga eller göra, jag bara tänker och låtsas höra vad hon säger, missar säkert en massa information men jag orkar inte ta in alla intryck då hon är här, hon är så svävande, jag får inget grepp om henne överhuvudtaget.

Jag har flera gånger tänkt: jaha, det är såhär hon är men sedan så dröjer det inte länge så känns hon som en annan person och detta hattande gör mig tokig.

Är människan fortfarande nervös för att komma hit? eller tolkar jag och min Asperger-hjärna henne fel?

Jag jämför henne med min godman och henne vet jag i varje fall på ett ungefär var jag har, jag har ju pga min Asperger svårt att få kontakt med människor speciellt med nya människor och hon på boendestödet borde ju inte kännas som en ny person längre men hon gör det, det är som varje gång hon kommer så ser jag ju att det är hon men det känns inte som hon, hon känns ny nästan varje gång.

Jag vet inte om felet sitter i mig?

Jag vet ju knappt hur jag ska förklara det så att någon utomstående förstår känslan.

Jag vet bara att det känns fel och att hon och jag inte alls verkar fungera ihop, jag spelar ett spel, en roll som jag inte är bekväm i, någon som är någon helt annan.

Kan detta vara början på en psykos?

Jag blir stressad i hjärnan, kan inte tänka klart.

Jag försöker ju vara social men det fungerar inte.