Nya mediciner

Idag var jag på apoteket och hämtade ut mina nya mediciner, så nu är jag ett vandrande apotek hela  jag känns det som i varje fall.

3 nya mediciner blev det att hämta ut denna dag.

Den första heter Atorvastatin Teva och den används vid behandling av förhöjda blodfetter, även kallat kolesterol och triglycerider.

Den andra heter Omeprazol ABECE och den används hos vuxna för korttidsbehandling av refluxsymtom (till exempel halsbränna, sura uppstötningar).

Den tredje heter Victoza och den används som enda läkemedel om inte enbart matvanor och träning räcker för att kontrollera ditt blodsocker.

Den 7 november ska jag få gå till distriktssköterskan och lära mig att sticka mig själv, det kan ju bli intressant då jag är lite nålrädd av mig men jag ska klara av det, har jag bestämt mig för.

3 bilder

Dessa 3 bilder tog gubben min idag, jag bad honom göra det för jag ville ha lite bilder som jag kunde slänga upp här på bloggen idag.

En nyponbuske.

Fast det syns inte här

Fanns några nypon kvar ändå

Vintertid = normaltid

Jag önskar de kunde sluta med detta tjorv, sommartid hit och vintertid dit, nu kommer jag inte att vara människa på drygt en vecka bara för detta flyttande med tiden hit och dit, jag är extremt känslig när det gäller detta, men ni andra som inte märker av detta, så kom ihåg:

Första snön

Inatt kom första snön, så nu har vi lite snö här, hatar snön men idag kändes det skönt med lite snö på marken, jag tänkte att jag lägger upp de bilder vi fotade tidigare idag.

Här har vattnet fått sig ett snötäcke.

Gillar denna bild mycket.

Ingen sol idag.

Stamningsdagen

Den internationella stamningsdagen, är det idag.

Jag har vänner som stammar och jag ser hur de kämpar med sin problematik, varje dag så idag vill jag hedra dem, mina underbara vänner.

Lite "störd"

Usch, vad less jag blir på folk som tror en massa saker om mig tex att det måste ju vara något allvarligt fel på mig då jag vägrar skaffa barn för man är ju ingen riktig kvinna om man inte har halvt fotbollslag med ungar där hemma.

Har man sedan kontaktperson då är man inte normal överhuvudtaget, ja då är man helt cp i skallen.

Har man boendestöd på det då är man riktigt illa ute, för då kan man ju inte göra något själv.

Och gud förbjude om man har god man på det, för då är det riktigt illa näst intill kört för en.

Fast så ser inte jag på saken.

Jag skaffar inte barn för jag har för länge sedan insett att jag inte skulle orka med det psykiskt pga min ångest.

Tycker att det är jätte bra att man kan få hjälp från samhället på olika sätt.

Jag har kontaktperson för att få en vanlig medmänsklig kontakt pga att mitt begränsade nätverk och för att bryta social isolering.

Boendestödet har jag pga min Aspergers diagnos som gör det svårt att få vardagen att fungera, vissa gånger har jag mer aspie i mig och kan märka ibland att nu hänger jag inte med alls.  

God man har jag för att jag pga min ADHD är väldigt impulsiv, och jag saknar ofta framförhållning, tror min god man river sitt hår i frustration pga mig.

Jag skäms inte att tala om att jag kände som att jag svalde min stolthet när jag ansökte om god man, men idag är jag stolt för att jag gjorde det.

För det här med att betala räkningar var väldigt stressigt för mig och gav mig ångest.

Tror min kontaktperson känner sig stressad i min närvaro, det känns så ibland men det är kanske jag som misstolkar signalerna då jag inte fungerar så bra i sociala samspel.

Många säger att det märker inte av att jag har de problem jag har men de kanske har träffat mig på en trygg plats, de har aldrig sett mig egentligen eller helt enkelt inte tänkt på det eller så inte brytt sig i att jag är lite "störig".

Läkarbesöket

Jag var på läkarbesök på Närpsykiatrin idag, vilken vettig läkare jag fick träffa, han tyckte inte att vi skulle röra mina mediciner överhuvudtaget så nu hoppas jag att sköterskorna håller käft nästa gång som jag förnyar mina recept för läkaren har ju godkänt mina mediciner.

Han var lite sen för han hade pratat med kardiologen på Sunderbyn angående mig och mitt förmaksflimmer som jag hade i februari, han frågade om jag fick besked om flimret och diabetesen samtidigt och det var ju typ så, han sa två stora smällar på kort tid.

Läkaren var väldigt empatisk, glad och snäll.

Han försökte hitta min puls och jag sa: grattis om du lyckas med det för det är det inte många som gör och han misslyckades med det och att ta blodtrycket på mig, inte många som lyckas med det heller.

Han skulle skriva en remiss till min läkare på hälsocentralen för det är ju dom som har ansvaret för mitt hjärta och han frågade om de på hälsocentralen gjort någon uppföljning efter hjärtflimret i februari och det har de inte gjort, så det skulle göras ett nytt EKG också.

 Han gick igenom min medicinlista.

Kanske ska jag tillägga att han var snygg också, lite lammkött då han är 6 år yngre än mig och hans bruna ögon, perfekt svenska med tanke på namnet han bar.

Humor verkade han också ha och det är ju en fördel.

Att vara vänner....

En av mina vänner (person A) tjatar och tjatar på mig att vi borde träffas, men det blir inte mer än så, alltså ett evigt tjat, i somras hade hon chansen, tog hon den: NEJ, utan hon hörde av sig när hon såg att vi kommit hem igen och skickade då ett sms om att nu hann vi inte träffas igen.

En av våra gemensamma vänner (person B) skrev och frågade om hon (person A) ville följa med och  hälsa på oss men det dög inte för hon orkade inte vardagarna pga att hon är trött, så då tänkte jag att jag flyttar firandet av min födelsedag till en helg, för då kan hon inte skylla på jobbet och att hon är trött, men då kom hon med en andra ursäkter.

Först så skulle ju inte våran andra gemensamma vän (person C) inte följa med för hon blir så trött av att åka bil långa sträckor och det förstår jag att hon blir pga sin sjukdom, men då skyllde hon (person A) på att hon också blir trött av att åka bil långa sträckor.

Att hon (person A) blir trött på att åka långa sträckor märks då inte när hon åker med sin idiot till särbo eller vad fan han nu är det äcklet och shoppar nästan varje helg och med andra, hon åker till och med buss till andra.

Men hit duger det inte att komma, nåååå, jag har krusat nog nu, duger det inte så duger det inte.

I samma mening som hon skrev att hon inte orkade komma så skrev hon att nästa gång vi kommer hem till byn på besök så skulle vi alla träffas i hennes lägenhet och umgås, varför är det alltid jag som måste åka?

Jag blir också trött av att åka bil och det är vad jag vet lika långt hit för henne som det är dit för mig, men att jag blir trött av att åka bil tas det ingen som helst hänsyn till.

Men tänk om jag inte orkar då, men det hänger alltid på mig, blir så j-vla less att allt bara ska hänga på mig hela tiden, det känns ibland som att skulle jag inte höra av mig så skulle vi aldrig höras av mera, kanske lika bra det för då slipper man ju bli besviken om och om igen.

Höstbilder

Min gubbe tog lite foton, så jag tänkte lägga upp dem här, vi är i mitten av oktober och första snön lyser med sin frånvaro men den kommer väl snart, kan jag tänka mig.

Dessa bilder är tagna 2018-10-14.

Fortfarande gröna gräsmattor.

I sommar har gräsmattorna varit mera bruna.

Gula björkar.

Nu är hösten här.

Goodiebag

Idag var vi på COOP och fick en Goodiebag av dem bara för att vi gillat deras sida på Facebook, kul att få lite saker ibland också, det händer ju inte allt för ofta.

Såhär såg själva baggen ut.

I baggen fanns detta innehåll:

Ett paket med kakor, med 8 st kakor i.

500 gram pasta.

500 gram krossade tomater.

50 cl kolsyrat vatten med citronsmak.

 

Psyket

Har som jag tidigare skrivit fått en tid till Närpsyk, de ska igen diskutera min medicin, det är fan i mig det ända som de duger till känns det som, blir tokig kan de inte bara låta min medicin vara, den behöver inte diskuteras, jag har inte bett om detta möte.

Varje år ska det diskuteras om min medicin, vad hjälper det mig? inte ett skit om jag ska vara helt ärlig, det har inte blivit det minsta bättre med dessa diskussioner jag blir bara mer stressad och orolig och får en massa ångest.

Låt mig vara ifred, visst jag äter beroendeframkallande medicin, men jag överdoserar inte den och har ALDRIG gjort, så vad är problemet?

Jag känner att jag får ju lika ingen hjälp av dem längre, inte den hjälpen jag behöver i varje fall så varför ska jag då springa där i onödan och prata med någon halvsenil läkare som ändå inte kan göra något.

Fast den här läkaren var väl inte så gammal egentligen, men ändå han kan ju inget göra lika.

Jovisst, de på psyk har sagt att jag kan ringa dit och prata när jag vill på telefon men det fungerar inte för mig, för då ser jag inte den jag pratar med, i och för sig så tittar jag väl inte personen i ögonen som jag pratar med men det blir ju ändå ett annat slags möte.

Jag har ju inte så många att prata med eller bollplank och jag behöver någon att slänga mina funderingar till.

Bilder med texter

Jag gör väl ett till inlägg med bilder och text, gillar dem och tycker de ibland förgyller min dag med den sanning som lever i dessa kloka ord.

Detta har jag alltid gjort, muren är mitt skydd.

Den var jag bara tvungen att ha med för jag tyckte den

passade min snuskiga humor.

Nej, de glömmer jag ALDRIG.

Så känner jag mig ofta, det spelar ingen roll liksom.

Tyvärr, så är det så.

Absolut!

Ja, så är det.

Så sant, speciellt en person.

Ja, så är det synd bara att man ska behöva gå

igenom en massa skit först.

Jag vet, jag har försökt i 15 år med vissa.

Så många gånger som jag gjort detta.

Speciellt till alla som låtsas vara i the US army.

Jag vet faktiskt inte längre.

Ja, sån är jag.

Nej, ingen vet som själv inte varit där.

Så är det faktiskt.

Sällan någon hör av sig.

Konstigt va?

Snacka om att jag skulle ändrat på grejer.

Skulle behöva semester från mig själv ett tag.

Jaaa, det gjorde jag fast det kändes tungt.

Borde skicka denna till alla US army karlar som raggar på mig.

Det finns inte många som är intresserad av min insida pga min utsida.

Jo, den har det.

Bild & text

Tänkte göra ett inlägg bilder och text igen, det blir väl att jag skriver någon liten kommentar till som jag brukar göra.

Ibland undrar jag om jag har några vänner egentligen, men det är väl som bilden säger.

Till de vänner jag har kvar

Det är så sant, man väljer vilka man öppnar sig för.

Det händer nästan varje dag.

Javisst, är det så det har man märkt många gånger.

Till alla skvallerkärringar.

Japp, så är det ibland för mig, eller rätt ofta.

Det har jag märkt många gånger.

Oooojaaaa, massor av gånger.

Jaaa, verkligen.

Japp, så har mitt liv alltid varit.

Så sant, många tror de känner mig och säger att vi är bästa vänner fastän 

vi bara chattat i 10 minuter max.

Men jag har ett extremt kontrollbehov.

Tyvärr, har jag väl gjort det väldigt ofta.

Faktiskt sant.

Jag  = den eviga dörrmattan.

Som sagt var.

Så sant.

Tänk alla skulle fatta det.

Tyvärr, är det ofta så.

Som mina då.

Just det.

Har funderat på det ofta.