Jag sålde min kropp....

och min själ men fick inget tillbaka.

Inte insåg jag heller förrän det var allt för sent att alla barn blir inte behandlade som jag blev, inte alla barn blir sexuellt utnyttjade av mycket äldre äckliga män och deras gula korvfingrar.

Igår kväll så låg jag och min man och pratade och helt plötsligt tog han tag i mitt bröst och jag kände hur jag hoppade till av rädsla, det gjorde inte ont fysiskt.

Jag vet inte vad som hände och jag blev chockad av min egen reaktion.

Jag har de senaste åren mått rätt bra och inte tänkt så mycket på övergreppen som jag gjort förut, kanske är det slut på den friden nu, hoppas inte.

Men det är med det som med allt annat, det kommer och går lite som det själv vill, har sällan någon kontroll på den där känslomässiga berg och dalbanan som jag lever i.

Jag har sedan igår tänkt mycket på saker som hänt, en massa frågor men inga enkla svar, vet inte ens om det finns något svar överhuvudtaget, det är bara som det är och det som hänt har hänt.

Kanske måste jag nöja mig med det svaret: att det som hänt, har hänt.

Jag vet i och för sig att de som gjorde det inte anser att de gjort något som helst fel och har fortsatt sitt svineri med andra barn.

Ja, jag har varit svag och inte sagt nej men jag anser väl lite att man som vuxen har ett visst ansvar för sina handlingar och jag var allt annat än vuxen då.

Jag fick bröst tidigt, men det är väl ingen ursäkt eller i varje fall en rätt dålig sådan.

Min pappa var alkoholist och att supa honom under bordet var väl inte så jätte svårt direkt men inte ens det är en bra ursäkt.

Många tycker att jag inte ska höja min pappa till skyarna för han gjorde inte sitt jobb fullt ut, han försvarade mig inte emot hans suparkompisar, min pappa gjorde så gott han kunde under de omständigheterna som rådde anser jag.

Sedan visste han ju inget heller just då, utan fick veta det flera år senare då han hittade ett brev som jag skrivit som jag inte ens kommer ihåg att jag skrivit.

Nu kanske ni undrar men din mamma då?

Jo, min mamma fanns med i bilden men hon var svagare än jag och hon visste om övergreppen men hon visste inte vad hon skulle göra, min mamma blev våldtagen som 12 åring och det som hände efter den händelsen var att min mamma och min mormor flyttade bort från orten de bodde på i Finland till norra Finland.

Min mamma är psykiskt sjuk och har alltid varit det, mer eller mindre och min pappas missbruk gjorde väl inte saken bättre och jag har större delen av mitt liv varit mamma till min mamma.

Nej, ingen som utsatt mig för övergrepp har blivit anmälda till polisen, vilket jag idag kan tycka är lite synd fast jag vet inte om det hade hjälpt mig heller egentligen.

Min farmor var mitt allt, dock gick hon bort 2005 och efter att min pappa dog året innan henne och hon fick en stroke så tappade vi den kontakt vi hade haft innan, man kan säga att hon gav upp när min pappa dog.