Att vara vänner....

En av mina vänner (person A) tjatar och tjatar på mig att vi borde träffas, men det blir inte mer än så, alltså ett evigt tjat, i somras hade hon chansen, tog hon den: NEJ, utan hon hörde av sig när hon såg att vi kommit hem igen och skickade då ett sms om att nu hann vi inte träffas igen.

En av våra gemensamma vänner (person B) skrev och frågade om hon (person A) ville följa med och  hälsa på oss men det dög inte för hon orkade inte vardagarna pga att hon är trött, så då tänkte jag att jag flyttar firandet av min födelsedag till en helg, för då kan hon inte skylla på jobbet och att hon är trött, men då kom hon med en andra ursäkter.

Först så skulle ju inte våran andra gemensamma vän (person C) inte följa med för hon blir så trött av att åka bil långa sträckor och det förstår jag att hon blir pga sin sjukdom, men då skyllde hon (person A) på att hon också blir trött av att åka bil långa sträckor.

Att hon (person A) blir trött på att åka långa sträckor märks då inte när hon åker med sin idiot till särbo eller vad fan han nu är det äcklet och shoppar nästan varje helg och med andra, hon åker till och med buss till andra.

Men hit duger det inte att komma, nåååå, jag har krusat nog nu, duger det inte så duger det inte.

I samma mening som hon skrev att hon inte orkade komma så skrev hon att nästa gång vi kommer hem till byn på besök så skulle vi alla träffas i hennes lägenhet och umgås, varför är det alltid jag som måste åka?

Jag blir också trött av att åka bil och det är vad jag vet lika långt hit för henne som det är dit för mig, men att jag blir trött av att åka bil tas det ingen som helst hänsyn till.

Men tänk om jag inte orkar då, men det hänger alltid på mig, blir så j-vla less att allt bara ska hänga på mig hela tiden, det känns ibland som att skulle jag inte höra av mig så skulle vi aldrig höras av mera, kanske lika bra det för då slipper man ju bli besviken om och om igen.