Suckar djupt

Hur många gånger ska jag behöva förklara att min mamma är Finsk men att jag ALDRIG bott i Finland mer än en vecka varje sommar som barn då jag och min mamma hälsade på hos min mormor, vissa måste ju vara tröga, det är nu tredje gången jag förklarar åt samma person att jag ALDRIG bott i Finland.

Denna person försöker också bestämma över mig, vad jag ska göra och inte göra och det känns inte bra så jag kanske ska ta och avsluta kontakten ändå, jag vet inte.

Jag är den jag är och kan man inte acceptera eller respektera det, då känns det inte som att det finns något att bygga något på.

Personen vill att jag ska berätta om min barndom och tonår, så till svar fick hon detta: Tyvärr vill jag helst inte prata om min barndom eller tonår, det är inga roliga minnen som jag har, jag vill inte sitta och älta om min alkoholiserade pappa, min psykiskt sjuka mamma, mobbning, sexuella övergrepp, självskadebeteende och misshandel, måste jag börja prata om detta igen så kommer jag att få jätte mycket ångest och må psykiskt dåligt.

Glömde lista upp självmordstankarna.

Hon skrev att jag kunde skriva om allt till henne, men jag vill inte, räcker det inte med att det ALLTID finns där i själen, varje dag, varje vaken minut, är det inte nog?

Är det INTE NOG?