Boendestödet ringde och typiskt nog så var det tant "sju svåra år" som ringde, jag orkar INTE med henne längre, jag blir fan irriterad när jag hör hennes röst.
Att prata med henne är som att börja på ruta nr 1 varje gång, för henne är allt en nyhet och hon har ändå varit hos oss i 3-4 år nu och borde vid det här laget veta vad som gäller.
Säg som det är, gå inte som katten runt het gröt.
Sluta tjata på om mina promenader ska vara kvar och snälla sluta tjata om hemtjänst.
Sluta förvänta dig att jag ska bli frisk, jag är INTE sjuk, jag har funktionshinder.
Jag litar inte på henne för 5 öre och jag kommer INTE att öppna mitt innersta för henne, hon gör tyvärr att jag bygger upp min mur.
Jag vågar inte öppna mig för henne mera, det känns som hon skulle sticka kniven ryggen på mig bara hon får chansen.
Jag har aldrig börjat om från början så här många gånger och jag blir sjukt trött på det, det tar på krafterna och jag är nog trött som jag är redan.
Jag blir INTE sedd.
För att nå mig måste man kämpa lite, fråga min god man, det värt besväret.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar