Jag trodde ALDRIG att jag skulle bli skuldfri, jag hade förlikat mig med tanken att jag måste leva fattig som en kyrkråtta resten av tiden.
Jag hade gett upp, då jag ansökt om skuldsanering på skuldsanering och fått avslag på avslag, i 12 år kämpade jag som ett djur och efter sista avslaget så sa jag: jag skiter i det här, jag orkar inte mera.
Men alla bara kämpa vidare, du är stark men jag hade helt ärligt inte orkat med ett avslag till, de hade fått skicka mig på LPT och kasta bort nyckeln.
För jag höll på att go loco.
Det som fick mig att nästan go around the bend var en tant på Kronofogden som ringde och sa att inget vart klart och att de inte hade räknat ut något ännu fastän min förvaltare sa att chansen att få avslag var på 5%.
Hade någon för 1 år sedan kommit och sagt att jag kommer få godkänd skuldsanering då hade hånlett dem rakt i ansiktet och sagt no such luck.
Många gånger då folk sa jo men den här gången kommer det att lyckas, då tänkte jag man ska int ropa hej innan man kommit över bäcken och som jag hade fått ropa hej helt i onödan.
Men jag erkänner jag gav nästan upp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar