Lite bilder...

Detta är faktiskt helt sant och därför har vi gjort något åt saken, bye bye onsdagsmöten.

Det är himla roligt.

Så är det.

Jag är tokig nästan hela tiden.

Exakt!!

Just det!!

Mmmm

Så sant

Ibland i varje fall.

Kramar är bra.

Japp!!

For sure, so true.

Sömn och sånt

Jooo, max 2 timmars sömn blev det mellan 06:00 och 08:00 i morse.

Sova vad är det för lyx?

Idag blir det inte många knop gjorda kan jag säga, gubben min undrar om jag drabbats av vårkänslor och därför inte kan sova som folk.

Om det vore så enkelt ändå!!

Känner hyperstressad och kan inte varva ner ordentligt om kvällarna men det har ju varit rätt mycket nu den senaste tiden med mitt mående men jag har nu insett att mitt mående går före allt annat, speciellt mitt psykiska mående går först i kön.

Tänk att det skulle ta mig tills nu innan jag insåg detta att jag måste få tappa fotfästet ibland och inse att gjort det innan det gått riktigt åt skogen med allt.

Inte blåsa iväg i 100 knyck och hjälpa alla andra och glömma bort mig själv av bara farten, mitt beteende fram tills i lördags, då jag gav upp en smula.

 

Hittade igen lite bilder på nätet som jag tänkte dela med mig av.

Stämmer verkligen in idag.

Det jag försöker göra just nu, ser ett litet svagt ljussken i den mörka tunneln som jag varit i större delen av detta år.

Lite seg i tänket just nu men konstigt vore ju om jag inte skulle vara det.

Ni får ursäkta om det blir en del svammel i inlägget idag eller att sakerna inte hamnar rätt utan mera huller om buller.

Ett skämt lägger jag in idag också:

Det var en blondin som kom hem till sin man och sa: - Idag fick jag 20 kr av en man om jag klättrade upp i trädet.

Mannen: - Är du dum eller? Han ville ju bara se dina trosor.

Blondinen: Jaha...

Nästa dag sa blondinen: - Idag fick jag en glass av samma man som igår om jag klättrade upp i trädet igen.

Mannen: - Men han ville ju se dina trosor igen.

Blondinen: - Jag lurade honom, för jag tog inte på mig några!

Ska snart se om posten varit, jag borde få min 91:an idag, min favorit serietidning. 

Sedan kommer ju boendestödet idag också, vi avbokade ju besöket i tisdags då jag var på psykakuten det är svårt att vara på 2 ställen samtidigt.

Nu blir det att logga in på Facebook eller dårhuset som min värksyster M kallar det för.

Tänkvärda ord på vägen...

Här kommer några bilder jag hittat på nätet:

Japp, alla gånger!!

Ibland, för det mesta.

Får mig att tänka på onsdagarna förr.

 Precis så!!

Bästa komplimangen som jag fått av min bff.

Ångest...

Fick tidigare ikväll veta att kontaktperson fått en stroke och det är därför jag varken sett eller hört något från henne, fick sin stroke för 2 veckor sedan.

Jag med handen på hjärtat har jag inte dragit mig för att säga vad jag tyckt om att hon inte hört av sig åt mig och skrivit saker om henne som att hon inte sköter sitt jobb osv så nu har ångest för det.

Skrev ett sms till S (min godman) och sa att M (min kontaktperson) fått en stroke och undrade om jag skulle ringa hennes el chefo angående det, S (min godman) sa att jag skulle avvakta med att ringa el chefo så då gör jag så.

Hoppas M (min kontaktperson) blir bra igen efter detta som hänt.

Har också fått veta att underbara L (boendestödjare) ska gå i pension nästa år och det känns jobbigt då litar på henne mest och har mest öppnat mig för henne under de åren vi haft boendestöd, jag har svårt att lita på folk och släppa dem för nära inpå mig.

Har blivit bränd för många gånger och utnyttjad till max av s.k vänner.

Så sant som det är skrivet, här på bilden ovanför.

En sten...

Det var en tung sten lossnade från mitt bröst när min man avbokade onsdagsbesöken på obestämbar tid, har mått så psykiskt dåligt av dem, väldigt länge med deras pekpinnar och krav.

Vi trodde att nu blir det rabalder för att vi gjort detta, garanterat så pratas det om det bakom ryggen på oss men det får ju stå för dom i så fall.

Jag tycker det är en lättnad bara, jag har ju vissa problem som gör det lite bökigare för mig att klara av deras krav fullt ut.

Exempelvis så kan jag inte läsa ett helt kapitel i en bok sedan förklara varför just det kapitlet är i den boken, det går inte för då jag läst kapitlet klart så kommer jag inte ihåg vad jag nyss läst, ingen förstår eller tror på mig.

Ibland vet jag exempelvis att jag sett INK Master på TV och om någon frågar vem som fick åka hem från tävlingen dagen därpå så har jag ingen aning.

Det är p.g.a. som jag sällan läser några böcker överhuvudtaget, inga tjocka i varje fall.

Men det är väl också ett led i mina diagnoser som jag inte kan göra något åt, för jag kan inte bli frisk.

Igår kväll hade ångest för att vi avbokat besöken, idag inser jag att det var det rätta att göra för jag orkar inte med deras krav när måendet är i botten.

Har aldrig blivit så kränkt som person av dessa besök tidigare, trodde faktiskt de skulle komma i eftermiddags och börja diskutera vårat val men de gjorde inte det är så skönt.

Men att det ska behövas ett besök på p-akuten (eller 2) för att komma till skott och göra slag i saken och säga till att mitt psykiska mående går före dem och deras krav som jag aldrig kommer att kunna leva upp till.

Nu är den stenen borta, dags att ta tag i nästa och ringa min kontaktpersons el chefo och informera om läget, känner mig inte på hugget just nu och de har ju ändå slutat för dagen..

 Innan jag är klar har jag kanske raserat en hel mur.

Min kontaktperson har fått en stroke för 2 veckor sedan hon ringde nyss och berättade det åt mig.

Så hennes chef kanske jag måste ringa.

Psykakuten

Måndags kväll gav jag upp en smula och gubben min körde mig till Psykakuten, där var kön aplång så jag valde att åka hem igen, min ångest hade inte pallat med att bara sitta där och vänta.

Igår på förmiddagen åkte igen till Psykakuten, ca 3 timmar i väntrummet och sedan ca 3 minuter inne hos läkaren.

Läkaren höjde dosen på min Fluoxetin till 60 mg och sedan fick jag Lergigan 50 mg utskrivet också.

Det verkar vara högtryck på avd 32 i varje fall.

Jag var inte dit för att bli inlagd, jag mår för bra för det.

Läkaren var i varje fall vettig och det kändes ju skönt, vissa läkare är ju stolpskott.

Som t.ex. den som fråga om jag hörde röster när jag sökte för halsfluss, vilket det visade sig vara också och läkaren blev nästan chockad när han insåg att jag hade rätt, då jag sa att jag hade halsfluss.

1000 negativa....

tankar rullar runt i mitt huvud, skulle ta en hel evighet att skriva ner dem alla här på min blogg.

Men jag kan göra en 10 i topp-lista på de som snurrar mest:

1. Jag är fet, ful och äcklig.
2. Jag önskar jag vore någon annan.
3. Jag kan inte ens sköta min egen ekonomi. (inget fel på min godman, hon är bäst)
4. Jag är less på min psykiska ohälsa.
5. Jag är less på min inre negativa dialog.
6. Jag är evigt less på min kontaktpersons sätt att sköta sitt uppdrag.
7. Jag är ledsen för att mina vänner inte hör av sig oftare.
8. Känns som jag är familjens svarta får.
9. Jag önskar jag kunde ta semester från mig själv.
10. Jag önskar jag hade någon att prata med som jag kunde lita på.

Självklart så litar jag på min man till 100% men han blir ju knasig om han hela tiden måste lyssna på mitt ältande om saker och ting.

Jag menar jag blir ju själv less på mig ibland.

Sedan denna värken som hoppade på mig igår, pekfingrarna värker som bara den och det drar ju ner på humöret också, tog en Panodil 1 g tidigare vilket hjälper föga.

Det är faktiskt sant det som står på bilden här ovanför.

Sitter och chattar med en kompis, den som faktiskt hör av sig frivilligt till mig.

Tänker väldigt mycket på det här med min kontaktperson varande eller inte, vi ska ju träffas minst en gång i veckan men nu är det ju inte så med tanke på att jag bara träffat henne 2 ggr i år och det blir en massa tankar bara genom det, vill hon egentligen inte vara kontaktperson åt mig? Är hon för sjuk? eller är hon bara lat?

Hon skyller ofta på sjukskrivning eller sin sjukdom, många gånger skyller hon på att det är för halkigt också, detta får mig att undra hur hon sköter sitt vanliga jobb som hon har, skyller hon på halka där också?

Mitt boendestöd kommer ju 3 ggr/vecka och de har ALDRIG avbokat p.g.a. halka om man ska ta ett exempel på något som verkligen fungerar.

Jag har avbokat mina promenader med boendestödet just p.g.a. halka några gånger.

Är det inte ärligare att säga som det är att man inte vill, kan eller orkar ställa upp som kontaktperson istället för att inte höra av sig, jag blir ju irriterad på henne och när hon till slut kommer så sitter jag och är irriterad över att hon inte varit hit som det står i kontraktet och då blir det ju inget bra möte.

Hur länge ska jag vänta innan jag ringer hennes chef på kommunen?
Hur många chanser ska hon få?

Sedan vill jag ju ha tillbaka filmen hon lånade av mig i januari.

Sedan tänker jag också väldigt mycket på vårat onsdags främmande, vad man ska göra med dem, har ju skrivit om dem tidigare också.

Det är mycket att fundera på och sedan är det ju en massa annat också som rullar runt där uppe i hjärnkontoret.

Min hjärna borde ju vara utbränd vid det här laget, fast detta med de snurrande tankarna blev lite bättre då jag började äta Concerta igen, gjorde ett uppehåll på några månader men nu äter jag dem igen.

 Skriver mera en annan gång.

Så sjukt....+ annat

Väntar fortfarande på att höra något från psyk, om jag kan gå till någon och prata med men det verkar inte bli något med det heller, nååå snart skiter jag i dem också och då när det går åt pipsvängen helt i mitt liv då får de något att nysta i kan tänkas det blir fart på dem då.

Sedan är det detta eviga trassel med min kontaktperson som inte hör av sig, har träffat henne 2 gånger i år och i kontraktet hon gått med på så ska vi träffas minst 1 gång/vecka är det lönt att jag har henne som kontaktperson?

Vet att det i min kommun är brist på kontaktpersoner och att det kan vara svårt att få tag i någon som vill göra detta uppdraget.

Så jag blir väl återigen tvungen att ringa kommunen och klaga på att det inte fungerar som det ska, som att jag inte mådde nog dåligt som det är utan det ska bara pressas på mera så att man ska må ännu lite sämre.

Sedan har vi ju problem med 2 personer till, vårat onsdagsbesök vill säga, jag kommer inte överens med dem heller, de ska också pressa en, gör si och gör så förut blev man så stärkt av dessa möten men nu, nu känns det inte bra alls jag känner mig nertrampad och skövlad och inget duger.

Jag gör mitt bästa men det duger inte, inte bra nog.

Jag kommer nog aldrig lyckas att behaga dem och varför ska jag ens behöva det?

Jag är den jag är, take it or leave it.

Jag duger inte till något i deras ögon, det är känslan jag får när de sitter här all high and mighty.

Är väl värsta syndaren i deras ögon, snart orkar jag inte bry mig i dem längre, orkar inte vara trevlig och snäll, kroppen bara ropar: JAG VILL INTE!! 

Denna bild är tillägnad vårt onsdagsbesök. 

För vårat onsdagsbesök blir irriterade, när vi säger som det är till dem.

H kom från boendestödet idag, det blev att prata lite och sedan gjorde vi undan disken och gubben min gick med soporna.

Jag berättade för H om min psykos som jag fick för några år sedan.

Innan boendestödet kom så var jag och gubben min ute med "blåa faran" en sväng, vi var på Willys och köpte bulla, 4 st kardemummabullar för 20 kr.

Suck....

För någon dag sedan blev jag riktigt rädd, på riktigt för någon påstod att en av mina vänner var död, jag fick värsta ångesten och kollade på nätet bland annat och så skrev jag ett sms till M.H och frågade vad som hänt och hon svarade.

Jag gick till gruppen där den tråden fanns och skrev att det inte stämmer, många trodde mig inte och då tyckte jag: vem sms:ar jag med i så fall?

Att admin i gruppen fått veta detta på avvägar och inte ens försökt ta reda på sanningshalten i budskapet hon fått övergår mitt förstånd, man kan väl inte bara skriva att någon är död och varit det en tid utan att ta reda på fakta.

Sedan fortsatte folk skriva "vila i frid" och liknande saker i den tråden, den är borttagen nu men med tanke på att alla fortsatte så skrev jag ett eget inlägg där jag skrev att M.H inte var död.

Ta reda på fakta först!!

Ett minne från förr....

Jag kommer ihåg när jag var och hälsade på min pappa och mamma, min pappa hade just fått sin cancerdiagnos.

Jag satt i vardagsrummet helt plötsligt går min pappa och hämtar något ur mitt gamla flickrum och sedan så ropar han på mig.

När jag kommer in i köket ser jag att han har hårtrimmern i handen (blir förvånad av att han håller i den för jag trimmade ju hans hår bara någon vecka innan) och han säger: raka av mig allt hår, cancern ska inte få bestämma när jag ska förlora mitt hår.

När jag rakat en stund så säger han: kanske ska vi lämna en tofs på huvudet och färga den röd, då blir jag som Roger Pontare.

Jag kommer ihåg att jag skrattade men sedan säger han igen: raka bort allt.

Jag rakade av honom allt hår som han hade på huvudet, det var det han kunde kontrollera i sjukdomen.

Det var en speciell stund som jag och min pappa delade, några månader senare var han inte bland oss längre.