En sten...

Det var en tung sten lossnade från mitt bröst när min man avbokade onsdagsbesöken på obestämbar tid, har mått så psykiskt dåligt av dem, väldigt länge med deras pekpinnar och krav.

Vi trodde att nu blir det rabalder för att vi gjort detta, garanterat så pratas det om det bakom ryggen på oss men det får ju stå för dom i så fall.

Jag tycker det är en lättnad bara, jag har ju vissa problem som gör det lite bökigare för mig att klara av deras krav fullt ut.

Exempelvis så kan jag inte läsa ett helt kapitel i en bok sedan förklara varför just det kapitlet är i den boken, det går inte för då jag läst kapitlet klart så kommer jag inte ihåg vad jag nyss läst, ingen förstår eller tror på mig.

Ibland vet jag exempelvis att jag sett INK Master på TV och om någon frågar vem som fick åka hem från tävlingen dagen därpå så har jag ingen aning.

Det är p.g.a. som jag sällan läser några böcker överhuvudtaget, inga tjocka i varje fall.

Men det är väl också ett led i mina diagnoser som jag inte kan göra något åt, för jag kan inte bli frisk.

Igår kväll hade ångest för att vi avbokat besöken, idag inser jag att det var det rätta att göra för jag orkar inte med deras krav när måendet är i botten.

Har aldrig blivit så kränkt som person av dessa besök tidigare, trodde faktiskt de skulle komma i eftermiddags och börja diskutera vårat val men de gjorde inte det är så skönt.

Men att det ska behövas ett besök på p-akuten (eller 2) för att komma till skott och göra slag i saken och säga till att mitt psykiska mående går före dem och deras krav som jag aldrig kommer att kunna leva upp till.

Nu är den stenen borta, dags att ta tag i nästa och ringa min kontaktpersons el chefo och informera om läget, känner mig inte på hugget just nu och de har ju ändå slutat för dagen..

 Innan jag är klar har jag kanske raserat en hel mur.

Min kontaktperson har fått en stroke för 2 veckor sedan hon ringde nyss och berättade det åt mig.

Så hennes chef kanske jag måste ringa.