Där ingen ser...

Jag trodde att mardrömmarna om E var över med tanke på att jag inte haft några på väldigt länge.

E är han som utnyttjade mig sexuellt när jag var barn och tonåring, idag kan jag känna hans äckliga,  gula, korvfingrar på min kropp.

E är över 80 år idag, han det äcklet fick leva och frodas medan min pappa inte ens fick uppleva sin 60 års dag.

Jag utvecklades tidigt, fick bröst och det var ju intressant för honom, jag tänker inte gå in på några detaljer ang vad han gjorde men han gillade mina bröst det märktes tydligt.

Att skriva rubriken var svårt för jag vet ju att min mamma såg vad som hände, hon visste och gjorde inget men till hennes försvar får jag nog säga att hon hade nog med sig själv och sin psykiska ohälsa, jag frågade henne vad jag skulle göra men hon visste inte.

Nu kanske ni undrar, varför min pappa inte gjorde något.

Han låg och sov ruset av sig, han var full.

När E kom till oss så hade han den vanan att han söp min farsa aspackad för att sedan kunna ha fri tillgång till mig och min mamma.

När jag fick min första pojkvän så var E helt förstörd och började fråga om vi hade haft sex och om det var skönt och så vidare.

E är en sjuk person, när han blev äldre så blev han impotent och sörjde verkligen att han blivit det.

När jag var 18 år hittade min pappa ett brev jag skrivit där jag förklarat vad som hänt och min pappa frågade om det var E som jag skrivit om och jag sa: Ja, det är det.

E satt vaken hela nätterna när han blev full, vilket gjorde att jag utvecklade ritualer för hur jag skulle slippa att vara vaken ensam med honom.

Tänk att inte kunna sova om inte dörren till ens sovrum var låst.

Jag har sedan 18 års ålder aldrig förnekat att jag blivit utsatt och många har frågat mig varför ingen gjort något eller varför jag inte gjort något, men vad skulle jag gjort?

Visst borde jag väl gjort något, när jag var 15 år så gjorde jag något, E var aspackad kunde knappt stå och kom in i köket där jag stod och i det ögonblicket var jag så less på hans äckliga sätt, han ville ha kaffe och jag sa: jag kokar kaffe om du lämnar mig ifred, vilket han naturligtvis inte gjorde.

Då och där kände jag en kraft som uppfyllde mig helt och hållet och jag vände mig om och puttade iväg honom och när han föll missade han köksbordskanten med några ynka mm.

För första gången i hela mitt liv så kände jag mig FRI, FRI ifrån allt och efter detta tillfälle rörde han mig inte igen, dock började han klä av mig med blicken och vara svartsjuk om jag umgicks med andra killar.

Jag hatar mig själv för att jag fortfarande efter alla dessa år mår dåligt av detta.

Jag vet också att E anser att han inte gjort något fel.