Att våga prata

Så känner jag ofta, eller större delen av tiden som jag är med någon speciellt någon som inte förstår det här med psykisk ohälsa, någon som inte förstår stormen i mitt inre för de har ALDRIG känt så.

De där lyckliga som glider runt på vågen av framgång och når alla sina mål utan att ens behöva anstränga sig det minsta, jag har ALLTID fått kämpa för minsta lilla sak.

Så har det alltid varit för mig, min man pratar för mig och jag pratar med honom, det mesta som sägs är det han som säger, mina ord går genom honom, han är som en tolk för min tystnad är som ett främmande språk som nästan ingen förstår.

Nej, min tystnad betyder inte att jag gett upp men jag orkar inte gång på gång upprepa det jag sagt bara för att personen inte aktivt lyssnade, de gånger då jag sa som det var eller inte förstod vad jag ville ha sagt.

Exakt så är det, så bara för att jag är tyst så betyder det inte att jag inte kan göra det, vad du måste förstå är att i mitt inre så bor det en orkan och ibland lämnar den mig mållös.

Men den kan ALDRIG helt tysta mig, för när den försöker då vinner jag, för jag skriver ner det den inte vill att jag ska säga, har skrivit mig igenom så mycket i mitt liv.

Jag har skrivit mig igenom: mobbning i skolan, sexuella övergrepp, mobbning i arbetslivet, min pappas missbruk, min mammas psykiska ohälsa, min pappas död, min farmors död och min egen psykiska ohälsa.

Vissa saker skriver jag om fortfarande men kanske inte lika ofta som jag gjorde tidigare, jag känner att det går i vågor mitt mående just nu och att våga prata om det är inte så lätt eller våga kanske är fel ord, ibland vill man inte säga allt till alla men man tänker desto mer och ibland fastnar man i vissa tankegångar och det är svårt att ta sig ur.