En stor last

för samhället så känner jag mig just nu.

Jag har sjukpension för jag klarar inte av att arbeta pga mina diagnoser och sjukdomar och de verkar ju bli fler och fler, och det kostar samhället en massa pengar.

Jag har god man och hon är den underbaraste personen på jorden, som jag ser upp till och hämtar kraft ifrån, hon hjälper mig att vilja finnas till en dag i taget, ibland är hon mitt allt precis som min farmor var för mig i så många år av mitt liv, men det det kostar samhället en massa pengar.

Jag har en kontaktperson, hon är också bra och hon får mig att tänka i andra banor om saker och ting och hon tar mig ut ur min bubbla, men det kostar samhället en massa pengar.

Jag har boendestöd och trivs med det och får en massa hjälp som jag verkligen behöver i mitt liv, jag får stöd i vardagen av dem och det behöver jag så väl, men det kostar samhället en massa pengar.

Det känns som om allt jag gör kostar samhället en massa pengar, varför jag nu sitter och skriver detta kanske någon undrar, men det började med vad ett av vårat boendestöd sa och sedan dess har jag bara tänkt i dessa banor, hon sa inget rakt ut men känslan jag fick var att jag kostar samhället för mycket pengar, jag sover dåligt vaknar flera gånger/natt och tittar på klockan och tänker, det är för tidigt att stiga upp.

Egentligen vill jag bara ligga kvar där i sängen och inte kosta pengar, men det gör jag väl ändå kan jag tänka, jag hatar att ha det såhär när tankarna bara snurrar och maler, vet inte riktigt vad jag ska göra.

Så jag provar att skriva ner det jag tänker i i hopp om att de ska skingra tankarna lite, så jag hoppas nu att detta ska funka och att tankarna inte ska galoppera iväg igen som de gjort de senaste dagarna, blir så jobbigt när man själv inte hinner med allt.

Jag kan inte heller leva utan all den hjälp jag får, för så mycket stress hanterar jag inte och mitt kontrollbehov skulle öka markant, visst har jag väl ett visst kontrollbehov nu också men jag kan ju skjuta det åt sidan en stund.

Jag vill gråta men det finns inga tårar, vet inte var de tagit vägen egentligen, de brukar ju finnas där men inte nu, nu när jag behöver dem så sviker de mig.

Man kommer aldrig undan, allt kostar pengar.