En följetong

Februari har vi kommit till nu, tiden bara rinner iväg man hinner inte med riktigt.



Boendestödet

I torsdags gjorde jag en sak som jag egentligen INTE ville, men orkade inte med något mera gnäll, så för att slippa gnället så plockade jag bort möjligheten för mig att gå en promenad med boendestödet, jag har avbokat den rätt många gånger pga dålig sömn den senaste tiden, men jag orkade inte förklara en gång till och jag orkade inte med något mera gnäll och tjat, så nu kan de inte gnälla om det längre.

Men det hittar väl snart något nytt att gnälla om.

I tisdags avbokade jag inte ens promenaden för ingen fanns skrivet på schemat, återigen boendestödet som glömt.

Det var mycket bättre förr.

Hon som ska vara kontaktperson inom boendestödet för oss blir jag inte klok på, hon är så konstig som att hon inte är sig själv, jag blir orolig och får ångest, känner mig inte trygg med henne, ena gången är hon si och nästa gång så.

Jag blir förvirrad och vet inte vad jag ska säga eller göra, jag bara tänker och låtsas höra vad hon säger, missar säkert en massa information men jag orkar inte ta in alla intryck då hon är här, hon är så svävande, jag får inget grepp om henne överhuvudtaget.

Jag har flera gånger tänkt: jaha, det är såhär hon är men sedan så dröjer det inte länge så känns hon som en annan person och detta hattande gör mig tokig.

Är människan fortfarande nervös för att komma hit? eller tolkar jag och min Asperger-hjärna henne fel?

Jag jämför henne med min godman och henne vet jag i varje fall på ett ungefär var jag har, jag har ju pga min Asperger svårt att få kontakt med människor speciellt med nya människor och hon på boendestödet borde ju inte kännas som en ny person längre men hon gör det, det är som varje gång hon kommer så ser jag ju att det är hon men det känns inte som hon, hon känns ny nästan varje gång.

Jag vet inte om felet sitter i mig?

Jag vet ju knappt hur jag ska förklara det så att någon utomstående förstår känslan.

Jag vet bara att det känns fel och att hon och jag inte alls verkar fungera ihop, jag spelar ett spel, en roll som jag inte är bekväm i, någon som är någon helt annan.

Kan detta vara början på en psykos?

Jag blir stressad i hjärnan, kan inte tänka klart.

Jag försöker ju vara social men det fungerar inte.