LDS

Jag fick kontakt med LDS-kyrkan omkring 2005, före det var jag ateist, först var det bara jag som var intresserad men sedan blev min man också intresserad och missionärerna kom hem till oss i flera år, de ville att vi skulle döpa oss direkt men jag var inte redo för det.

Tänk dig tanken, en ateist som ber, att be böner var länge väldigt laddat för mig, för det kändes obekvämt och att be högt inför andra den känslan lyckades jag aldrig bemästra för mig var och är bön något man gör privat.

Jag ville vänta tills det kändes absolut rätt för mig och det tog några år, så kom den underbaraste dagen i mitt liv i juni 2009 då vi döptes, kommer alltid bära den dagen som ett ljust minne i mitt hjärta mitt i allt det mörka.

Jag var så lycklig och frälst, inget kunde stoppa mig och jag skulle bli den perfekta Mormonen, jag hade äntligen hittat hem..

Men allt rämnade och jag blev sämre, jag misslyckades, jag kände att jag inte hörde hemma någonstans, jag orkade helt enkelt inte åka till kyrkan mera, hoppades länge på en lokal här i stan att gå till.

Ekonomin blev sämre, ibland hade vi inte mat hemma så kyrkan fick hjälpa oss och det är jag evigt tacksam för, till slut hade vi inte råd att åka till kyrkan mera och många erbjöd oss skjuts till och från kyrkan men jag kunde inte tacka ja till det.

Jag ville inte utnyttja någon och kanske de som erbjöd skjuts inte tänkte eller kände så men jag kände så och mådde otroligt dåligt över det och det räckte.

Nu har jag inte satt min fot i kyrkan på flera år, känner mig inte ens värdig att besöka den, längtar dit ibland, min tro den finns där någonstans och jag har tappat den otaliga gånger under dessa år.

Jag lyckades aldrig bli den där perfekta Mormonen, det är stora skor att fylla och jag nådde inte dit denna gången.