Jag berättade för en av mina nära vänner en sak som jag gått och burit på ett tag och svaret jag fick var väl inte direkt vad jag hade förväntat mig att få.
Jag talade om hur jag de senaste veckorna bara tänkt på en sak och det är att jag planerat min begravning och funderat över vilka som skulle komma osv.
Nå, min kompis tyckte: är det för att du själv känner att du inte har långt kvar som du har dessa tankar?
Jag som bara (tänkte jag): what the fuck!! det var det sista jag ville höra, jag ville ha lite pepp att orka gå vidare trots dessa tunga tankar, men jag sa inget.
Det kändes att det hade gjort varken bu eller bä om jag sagt något så jag lät bli.
Ibland känns det fan till och med som att ens vänner önskar att man vore död.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar