så går hjärnan på högvarv, ena tanken hinner knappt avlösas innan nästa tanke tar vid, ett som ekorrhjul runt, runt och runt. Jag faller, vet inte hur det ska sluta, gråter inombords och själen skriker rädda mig men jag visar ingenting, vill inte verka svag.
Samtidigt är jag stark för jag är så tacksam att jag har min godman, ibland blir jag starkare av att bara prata med henne, jag är så oerhört glad att hon lät mig vara tveksam på henne i början, det betyder jätte mycket för mig för det var inte lätt att släppa kontrollen och vara säker på att räkningarna blev betalda.
Sedan när jag mår sämre som jag gör nu, då dyker kontrollbehovet upp som ett brev på posten, jag får verkligen skärpa mig att inte skriva sms och påminna henne om räkningarna, har gjort det en gång och det mår jag dåligt av, skäms över det.
Min godman låter mig vara den jag är, det känns som hon kan se mig, alltså mitt riktiga jag den som väldigt få ser, mitt jag som jag byggt hög mur runt.
Jag är rätt bra på att dölja saker tex hur jag mår, vad jag tycker och tänker men det är som om hon kan se bakom muren, det pågår mycket där bakom muren.
Jag blir lika förvånad varje gång som hon ser mig och när det händer så gråter jag av glädje inombords och jag tänker, hon såg MIG.
Fattar ni någon ser MIG för den jag är.
Tårarna trillar sakta ner för kinderna, mina kinder blir blöta, jag gråter på riktigt, dataskärmen blir suddig av alla tårar.
Jag gråter sällan öppet, jag gråter inombords, att gråta öppet har länge varit något som jag inte gjort då jag lärt mig som liten att gråta gör man inte, mina föräldrar fixade ALDRIG det där med att jag grät, fick ingen tröstande kram eller några tröstande ord, utan min pappa undrade bara varför jag bölade nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar