Jag känner mig så tom inuti, kan inte beskriva det bättre, känslorna är borta med vinden, låtsas skratta och vara glad, tårarna är slut och ändå har jag inte gråtit ens en sekund.
Vi var på ett möte en kväll, en svindlande tanke att sitta där med personer som jag inte känner, sitta där för att försöka lära känna någon ny människa, det går trögt, hör inte när flera pratar samtidigt eller hör och hör, tappar konceptet och blir förvirrad, vem ska jag lyssna på? pratar den verkligen med mig? eller pratar den med någon bakom mig?
Chansar att personen pratar med mig och svarar på frågan, ingen konstig min, då pratade den med mig ändå, hatar att jag blir så kort i ton emot folk, vill inte verka elak eller otrevlig, men det bara blir så, det går på automatik.
Kan man kanske träna bort det?
Känner mig liten och värdelös, tänk vad folk kan och klarar av och själv fixar jag inte ens att vara 2 timmar/vecka på daglig versamhet, fixar det inte psykiskt.
Men har i varje fall börjat ta mig ut lite, inte ensam dock, känns långt borta tanken att gå ut ensam, den tanken är avlägsen men den finns där ibland i varje fall, kanske inte så ofta men ändå.
Kanske var rubriken vilseledande men kom inte på något annat heller, många tankar som flyger omkring i huvudet, visst virveln går inte så snabbt när jag käkar Concerta och det gör jag ju nu, men ibland får den som fart och snurrar till och då blir jag förvirrad och ängslig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar