It takes a fool to remain sane....

Ibland känns allt liksom meningslöst på något sätt och psykvården är ett stort skämt, jag får ingen samtalskontakt på psyk, vem ska jag då prata med??

Visst jag har vänner men de har ju nog med sitt eget just nu och då vill inte göra det jobbigare för dem med att spy ur mig en massa skit, så jag skaffade mig en blogg kanske hjälper det att skriva ur sig saker och ting.

Jag var igår och rörde i saker som jag inte borde gjort, ett mini fotoalbum som innehåller bilder från min farfars begravning och i samma album finns min pappas dödsannons, fick ångest och hjärtklappning direkt förbjudna saker enligt min hjärna.

Allt är såååååå sjukt på något sätt, alla säger var glad att du inser att det är fel de signaler som hjärnan ger dig, du har sjukdomsinsikt och märker när det börjar gå åt fel håll och du drar i nödbromsen, ibland undrar jag om inte det vore enklare om man inte visste när man ska dra i nödbromsen.

Kanske drar jag i den helt i onödan ibland, jag vet inte men ibland känns det som: nu var du där och drog i nödbromsen igen utan att vara 100 % säker på att det skulle gå åt pipsvängen med allt.

Alla har nog med sitt.